Om vi faktiskt lever i en simulering och livet bara är ett spel, vilken mening har då något alls? Om verkligheten vi upplever är konstgjord och vårt medvetande härrör från en äkta verklighet, varför skulle vi då uthärda här istället för att återvända till den äkta verkligheten, som måste vara ofattbart avancerad och rik för att kunna skapa en så övertygande virtuell verklighet?
Varför skulle vi inte bara ta våra liv och avsluta vår tillvaro här om den är svår och fylld av misslyckanden?
Man kan helt enkelt ställa denna fråga, men lika gärna, eller ännu bättre, kan man fråga varför man skulle ta sitt liv.
Som vi har diskuterat, har vi kommit hit av en anledning. Vi har själva valt att gå in i denna verklighet, med full medvetenhet om att livet här är annorlunda och ofta svårt och utmanande.
Naturligtvis kan vi inte veta varför vi kom hit. Vi vet inte heller vilka val vi gjorde när vi kom hit. Vi vet inte hur vårt liv var i den äkta verkligheten och inte heller varför vi valde att tillfälligt leva i denna verklighet istället för att fortsätta oavbrutet i den verklighet vi kom ifrån.
Vi vet bara att vi gjorde det, och vi vet detta för att vi är här.
Kanske ville vi lära oss något. Kanske saknade just denna erfarenhet bland våra många upplevelser, och vi ville se även denna sida av livet. Kanske valde vi denna tidsperiod eller denna plats för att vi inte hade upplevt det tidigare, eller kanske ville vi återuppleva just denna typ av erfarenhet. Kanske kom vi hit med våra vänner och vill dela denna erfarenhet tillsammans.
Om vi skulle kasta bort detta liv eftersom det är obehagligt, svårt eller tråkigt, eller om vi känner att vi har misslyckats eller behandlas illa, skulle vi samtidigt överge allt det vi kom hit för.
Och vad skulle vi få ut av det? Vi skulle återvända till det liv och den verklighet vi ville komma hit från. Vi skulle kanske återvända tidigare än vi hade tänkt oss. Visst kan vi återvända, och det kommer vi säkerligen göra, men ändå skulle vi slösa bort detta liv och de möjligheter vi har just nu, i detta ögonblick.
Samtidigt måste man konstatera att det ibland kommer en tidpunkt då det är dags för oss att lämna denna verklighet bakom oss, åtminstone tillfälligt.
Det kan ske på grund av sjukdom, ålderdom, olycka eller våld. Vårt liv kan ta slut utan att vi själva kan påverka det.
Men det händer alltmer sällan. Tack vare framsteg inom vetenskap, teknologi och medicin dör vi alltmer sällan av yttre faktorer som tidigare innebar säker död. Vi lever längre och friskare liv.
Det är möjligt att vi når en punkt i vår utveckling där vi övervinner döden. Vi kanske lär oss att bota alla sjukdomar, ersätta alla förstörda eller felande organ och till och med vända själva åldringsprocessen. Vi kanske kan få hjälp så snabbt i nästan alla situationer att inget är förlorat, och vi kanske till och med kan göra oss själva mer motståndskraftiga och kapabla.
Om detta händer, och vi kan välja att leva nästan för evigt, betyder det att vi måste göra det?
Nej, det gör det inte. Även om vi besegrar döden kan vi alltid avsluta våra egna liv för att slutföra denna tillvaro och återvända till den äkta verkligheten.
Vi kan göra det när som helst. Nu, imorgon, eller när vi känner att vi har uppnått här vad vi tror vi kom hit för att söka. Detta kan innebära mycket olika saker för olika personer.
En person kanske vill leva i tusentals år genom hela eras, medan en annan kan känna att de har uppnått allt de ville vid 27 års ålder, för en tredje kan lidande och smärta vara måttet som bara väntar på att bli uppfyllt.
Att avsluta sitt eget liv kan ibland vara den enda handling där en person känner sig verkligen fri. När någon gör det av egen fri vilja och noggrant övervägande, är det inte en tragedi utan en värdefull handling som kanske till och med är värd att fira. Det är ett tillfälle att hedra ett liv som den som har levt det känner var fullt och komplett.
I framtiden kommer döden att drabba oss endast om vi så önskar, och vi kan redan nu förhålla oss till livet och döden på detta sätt. Kanske en dag känner vi att det har varit nog; kanske upplever vi att detta var det. Låt oss då arrangera en fest och ta avsked med glädje!
Men så länge detta inte är ögonblicket när vi dör, är detta ögonblicket då vi lever. Det är bra att vara närvarande i detta ögonblick och uppleva det helt, i all dess skönhet och elände.
Detta är vårt liv här och nu. Lev det!