Är det inte ett förminskande uttryck att kalla verkligheten för en simulering, som om allt vi upplever här inte skulle vara äkta?
Nej, om vi lever i en simulering är det en korrekt och lämplig term utanför simuleringen. Vi använder själva samma ord för simuleringar vi skapar. Och om nya simuleringar skapades inom en simulering vi har gjort, skulle den simuleringen kalla det (på sitt eget språk, förstås) för en simulering och vår skapelse för verklighet.
Skillnaden mellan verklighet och simulering är alltså var termen används. Vi kallar den miljö vi upplever för verklighet, och de miljöer vi skapar för simuleringar. Inom våra simuleringar skulle de upplevas som verkligheter, åtminstone när de är tillräckligt avancerade för att de varelser som finns där kan bilda sig en uppfattning om verklighetens natur.
På samma sätt, i den verklighet – låt oss kalla den Arkhe – som har skapat den verklighet vi upplever, skulle det kallas simulering och Arkhe själv skulle kallas verklighet.
Med andra ord är alla verkligheter simuleringar för sina skapare och verkligheter för sina invånare. Det enda undantaget från regeln är den grundläggande verkligheten, Anarkhe, som inte är skapad och helt enkelt är, och från vilken alla andra verkligheter härstammar.
Vad händer om vi lever i den grundläggande verkligheten? Då skulle det vara ett misstag att kalla verkligheten för en simulering, eller hur?
Sant, det skulle det. Men som vi har diskuterat tidigare är det osannolikt att vi lever i den grundläggande verkligheten om det är möjligt att skapa simuleringar.
Vår verklighet skulle kunna vara Anarkhe, men i årtusenden har vi dragit slutsatsen att den verklighet vi upplever inte är Brahman, Tao, Sunyata, Himlen eller Al-Haqq, utan en skapelse eller illusion av någon eller något, under, bakom eller utanför vilken den sanna verkligheten – Arkhe – ligger, bortom vår förståelse i denna verklighet.
Trots att vi idag, i ljuset av materialism, empirism och rationalism, betraktar den verklighet vi upplever och uppfattar som den grundläggande och enda existerande verkligheten, är sanningen att inom varje simulering leder en materialistisk, empirisk och rationell ansats till samma slutresultat. Inom simuleringen kan man inte observera den yttre verkligheten, eftersom det skulle bryta simuleringen och göra dess syfte meningslöst.
En vetenskaplig ansats berättar därför bara hur den verklighet vi upplever ser ut. Den kan inte berätta för oss om den verklighet vi upplever är äkta.
Hur kan vi då vara närvarande i en verklighet som kanske inte ens är äkta?
Även om vår upplevelse av den omgivande verkligheten och till och med våra kroppar är en del av en simulering, är vi fortfarande äkta. Även om vi har kommit till den här verkligheten från Arkhe, är vi här nu, i detta ögonblick, och det är den enda plats där vi kan vara närvarande. Vår inre verklighet är alltid äkta, vi måste bara hitta och känna den.
Genom att vara närvarande här och nu kan vi hitta inom oss själva visshet, frid och lugn, vilket gör att vi kan möta den osäkerhet och kaotiskhet hos den yttre upplevelsen utan ångest eller att bli överväldigade, vilket gör att vi tillsammans kan göra den verklighet vi upplever till en plats där vi kan blomstra, älska och utvecklas, och uppfylla både vår egen och denna simuleringens syfte, vad de nu än är, och när tiden är inne kan vi med glädje återvända till Arkhe.